Gå i kloster
Andas med Gud

 

Det finns många former av divination, vissa mer dramatiska än andra, och vissa mer omvälvande och omstörtande än andra. Att dedicera sitt liv åt divination - att låta Gud, the divine, andas genom deras kroppar. Vissa former av divination kan vi ägna oss åt en kväll, och sedan är det över - men när man väljer att gå i kloster, då är det för livet.

De första klostren
De första klostren byggdes i Sverige för ungefär 900 år sedan. Det allra första var Vreta i Östergötland och beboddes av nunnor. Det grundades redan runt år 1100. Övriga kloster i Sverige var Alvastra, Nydala och Varnhem och byggdes av franska munkar som kom till Norden som missionärer för att omvända nordborna till kristendomen.

Varje klosterorden har sin speciella dräkt. Ex bär en birgittinernunna en grå klänning, vitt dok, svart slöja och en vit krona med fem röda prickar, som påminner om Jesu 5 sår som Birgitta fick uppenbarat för sig, och de dominikanska munkarna bär svarta munkkåpor. Sedan det andra Vatikankonciliet på 60-talet funderade man på hur klosterordnars klädedräkter ska hanteras. Grunden för dem, och ursprungstanken, är att de inte skulle väcka något uppseende utan bara smälta in i sin omvärld. Idag har de däremot den helt motsatta effekten, och det är därför många ordnar idag har civila kläder, eller mer moderna ordensdräkter. Ex. har munkarna i vissa tyska dominikanska ordnar en modern brun "munkjacka" som sin officiella dräkt.

Arbetet i klostren
Livet i klostret bestod av arbete och bön. Den munk som bestämmer i ett munkkloster kallas abbot och i ett nunnekloster kallas hon abbedissa.
På medeltiden tog klostren hand om sjuka och undervisade barn. Klostren var ofta självförsörjande, de odlade sin egen mat och sydde sina egna kläder. På medeltiden var inte boktryckarkonsten uppfunnen i Europa. Alla böcker skrevs därför av för hand. Det tog ungefär ett år för en munk eller nunna att skriva av en bibel! Böckerna var mycket dyrbara och ofta var de fastkedjade. I klostret i Vadstena fanns under medeltiden Sveriges största bibliotek.

En vanlig dag
Under medeltiden såg nunnornas vardag ut på följande sätt: En syster går upp klockan fyra på morgonen och ringer i klockan för att resten av nunnorna ska vakna. Två gånger ringer hon. Alla stiger upp och bäddar sina sängar och samlar sig till bönen i kyrkan. I varje cell finns en säng och en liten kista för kläder. Dörrar finns inte och det är kallt under vintern eftersom man inte eldar i dormitoriet. Nunnornas madrasser är av halm och kudden av läder. Abbedissan har ett eget rum en bit ifrån de andra. Nunnorna ställer upp sig två och två i dormitoriet och går in i kyrkan.

Så börjar dagen som ska fortsätta med arbete och bön fram till kvällen, då nunnorna får en liten stund för sig själva, innan det är dags att gå och lägga sig. De äter bara två gånger om dagen, men då äter de rejält. Varje måltid tar två timmar. Nunnorna äter soppa, fisk, kött, ägg m.m. Varje nunna får dricka två liter öl om dagen. Maten äter de under tystnad. En nunna läser för de andra under måltiden. Arbetet som nunnorna gör i Vadstena består i att skriva av böcker och att brodera kläder till präster och utsmyckningar till kyrkor. En stor del av dagen består av bönestunder.

Även om klosterliv idag är annorlunda än det var på medeltiden, så är grunden detsamma. Dagarna består av just en blandning av kontemplation, rekreation, måltider, vila och arbete.

Att gå i kloster.
Jag träffade nyligen två kvinnliga postulanter, och det fick mej att fundera på vad det är de ger sig in på. Utbildningen till att bli Nunna (eller munk) är nämligen väldigt lång. Och det är väl också anledningen till att det är så otroligt få som går ur ett kloster efter att de väl avlagt sina löften. Sedan 1462 är det ex. bara 6 Birgittinernunnor som gjort detta (varav en blev utesluten) - alla andra lever till sitt livs sista dag i klostret.

Den första etappen på vägen in i klostret handlar om att urskilja sin kallelse. Man bör därför först läsa avsnittet "Varför går man i kloster", för att förstå att vägen in i klosterlivet är en process som börjar långt innan man tar steget "över tröskeln"... Innan man börjar de officiella etapperna är det också möjligt att komma kortare eller längre perioder på besök i klostret, exempelvis genom att arbeta som "au-pair" ett par månader.

Målet med hela den utbildning som den blivande systern får ta emot är att kunna ge sig själv till Gud i sann frihet. Detta är en livsuppgift som aldrig kan ge diplom eller examen. Den som gett sig in på denna väg blir aldrig "färdig", utan kan ständigt fortsätta att växa och utvecklas. Människans tillstånd på jorden är ett permanent "Status viatoris" - hon är en pilgrim, alltid på väg. Klosterlivet är ingen installerad, trygg tillvaro, utan ett liv i uppbrottsstämning; man går ständigt från detta livet till Fadern.

Likväl finns en beprövad pedagogik och en tradition vad gäller utbildning i klosterlivet. Inom alla ordnar följer man en bestämd ordning och vissa givna etapper. Längden och upplägget varierar naturligtvis beroende på varje specifika ordens inriktning.

Postulatet
Detta är en första prövotid då den som tror sig ha hört Guds kallelse , försöker vinna klarhet och pröva äktheten i det som hon uppfattat som Guds röst. Ordet postulera kommer av latinets postula're; "att fordra" eller "att längta". Postulanten ber om lov att få komma in, knackar på dörren. Man tillhör inte kommuniteten, och är inte bunden, men ber att få vara med och dela systrarnas liv; bön, arbete, måltider, tystnad osv. En första införing ges i ordenslivets grunder och historik, bön, införing i Bibel och "Lectio Divina" (det vill säga att läsa Bibeln i en atmosfär av bön), mm. Det är också mycket praktiskt att anpassa sig till och sätta sig in i. Systern bär ingen ordensdräkt och kan lämna klostret när hon vill.

Postulatet inleds ofta med någon form av symbolisk ceremoni, som att ex. välsigna de skor som postulanten bär och som ska visa vägen fram.

Postulatet varar omkring ett år. Om denna period ger en inre bekräftelse av att något är "på plats", om man känner sig lycklig och hel, trots svårigheter av olika slag, kan man be att få påbörja nästa etapp. Det är dock viktigt att förstå att det inte bara är postulanten som skall uppleva att "något stämmer". Också systrarna hon lever med får bedöma om de tycker att postulanten visar tecken på en äkta kallelse. Det är inte som på en arbetsplats där det räcker med betyg, kompetens, samarbetsförmåga och allmän "trevlighet". Det handlar inte så mycket om att vara duktig, som att vara äkta. Och Kristus kallar inte alltid de duktigaste eller mest förträffliga. Nej, "det som var svagt i världen utvalde Gud." ( 1 Kor. 1,27)

Noviciatet
Ordet "novis" kommer av latinets novi'cius, "nybliven" eller "nykommen". En novis är ny i klostret och därför ung och oerfaren. Början av denna etapp, noviciatet, markeras av att systern får ordensdräkten. Vanligtvis finns någon symbol som markerar att hon ännu inte avlagt löften, exempelvis som att hon har vit slöja istället för svart. Just detta att hon inte avlagt några löften innebär att hon är fri att lämna klostret när hon vill, om hon skulle upptäcka att hon är på fel väg.

Noviciatet är en tid då bönen och det inre livet står i centrum. Man får upptäcka sig själv inför Guds ansikte, både sin fattigdom och sin rikedom. Sann ödmjukhet innebär både att bejaka de obegränsade möjligheter Gud kallar oss till och att acceptera sina egna begränsningar och svagheter. Självkännedom kan kanske sägas vara ett av nyckelorden för ett noviciat. Men man lär inte känna sig själv genom inre självbespegling, utan genom att öppna sig för Kristi tilltal. Människan blir bara sig själv när hon erfar att hon är älskad.

För att koncentrera sig på det inre livet, bör en novis inte belastas med alltför ansvarsfulla uppgifter, och kontakten med utomstående är mycket begränsad. Hon får fortsatt undervisning om bön och liturgi, klosterlivet, bibeln, löftena mm. Tonvikten är mer lagd på den inre utvecklingen, än på rent intellektuell skolning.

Gud och människan arbetar tillsammans på ett verk där Gud vill kalla fram något nytt i varje syster. Men detta sker inte utan kamp och prövning. Noviciatet kan vara en prövningarnas tid där människan brottas med Gud, precis som Jakob brottades med en okänd under natten. (1 Mos. 32, 24 ff)

Frukten av att ihärdigt vända sig mot Gud och söka hans ansikte, av att kämpa i natten och tålmodigt acceptera att förlora vissa illusioner om sig själv, blir - om allt går väl - en djupare erfarenhet av Kristi kärlek. Ja, att Kristi kärlek blir verklig och personlig. Kärleken kan ju bara nå oss sådana vi verkligen ÄR, och därför krävs en lång inre mognadsprocess.

Noviciattiden, som varar mellan ett och två år, leder förhoppningsvis till att novisen mer och mer vågar lita på Kristi kärlek och fylls av längtan att ge sig själv till honom definitivt. Hon är då beredd för att avlägga de första löftena.

Löftesavläggelsen
De första löftena innebär att systern avlägger löfte om lydnad, fattigdom och kyskhet för tre år. Det är först efter ytterligare tre år som hon har möjlighet att avlägga löften som gäller hela livet.

Därmed inleds en ny etapp i utbildningen där tonvikten läggs på den intellektuella skolningen. Nu ges möjlighet till mer avancerade studier i teologi, filosofi, bibliska språk mm. och denna intensivare studietid varar i fem år. Successivt inlemmas också systern på ett mer ansvarsfullt sätt i kommuniteten. Hon får erfara att det är genom att bygga upp kommuniteten som hon bygger upp sig själv. Genom att söka det gemensammas bästa istället för sitt eget, finner hon sig själv.

När löftena avlagts är det svårare om man vill lämna klostret. Löftena bör vara genomtänkta och mogna och då kan man inte lättvindigt bryta dem. Vid ett sådant fall bör det övervägas noga med de ansvariga systrarna. Men visst förekommer det att någon på detta stadium upptäcker att hon valt fel, och då kommer heller ingen att tvinga henne att stanna. Klosterlivet är ingen sekt där man till varje pris vill ha medlemmar. Tvärtom är ju prövotiden lång och många är inblandade för att urskilja att systern verkligen valt rätt. Själva målet är att varje syster skall förverkliga sin personliga unika kallelse och ge sig själv till Gud på detta sätt. Detta kan aldrig ske under tvång.

De eviga löftena
Efter tre år kan systern avlägga de slutgiltiga, eviga löftena, som gäller intill döden. Om hon inte känner sig mogen för detta, kan hon be om att förlänga de tidsbestämda löftena ytterligare ett eller två år. Därefter ger sig systern definitivt, och totalt till Kristus, för att följa honom i lydnad, fattigdom och kyskhet.

Att avlägga ett löfte är något stort. Gud själv håller sitt ord och människan, som är skapad till Guds avbild, har fått privilegiet att kunna tala liksom Gud, med ett ord som består och är verksamt. "Herre, för evigt står ditt ord fast i himlen" (Psalm 119, 89). Gud erbjuder också människan att uttala ett ord som står fast för all evighet. När hon lovar lydnad intill döden utför hon en i sanning gudomligt mänsklig handling.

Många har förlorat tron på människans förmåga att vara trogen, att ge sitt ord. De som ger sitt liv till Gud och lovar honom trohet vittnar inte bara om människans förmåga att hålla ett löfte, hon vittnar ännu mer om Guds trohet. Utan hans kärlek som ständigt kom henne till mötes i hennes svaghet, skulle ingen vara i stånd att förbli trogen.

Löftesavläggelsen sker under en högtidlig gudstjänst. Det är en fest dit alla är inbjudna; familj, vänner, systrar och bröder från andra kloster. Precis som på en bröllopsfest håller man måltid och firar denna glädjerika händelse tillsammans.

Den slutgiltiga fasen
När en gång de eviga löftena avlagts inleds en ny fas i klosterlivet. Systern har gett sig själv oåterkalleligen och detta innebär en ny frihet. Alla andra vägar, möjligheter och uppgifter har en gång för alla "klippts av". Kanske kan man jämföra det med en buske som ansas från alla grenar som spretade åt olika håll. Nu kan busken koncentrera alla sina krafter, skjuta i höjden och bli ett magnifikt träd! Så är det för den som vågar välja.

När människan ger sin vilja till Gud blir Gud fri att samla upp alla hennes spridda förmågor och egenskaper och forma dem till en helhet. Det ligger en verklig kraft i att förlora sitt liv och ställa det till Guds förfogande.

De eviga löftena innebär inte att systrarna upphör med studierna eller med att utvecklas och lära sig något nytt. "Kampen" med Gud är heller inte över. Många gånger måste man falla, resa sig och börja om på nytt. Den sista etappen i klosterlivet som varar intill döden är som en stor förberedelse inför ännu en övergång; genom döden till det eviga livet. Genom att varje dag lägga ner sitt eget liv och dö från allt sitt eget, får de erfara Kristi uppståndelses kraft mitt i vardagen. "Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus" (Joh. 17,3) Klosterlivet vill vara en skola i det eviga livet!

Varje munk och nunna måste avge tre löften när de inträder i klostret: fattigdom - att inte äga något, kyskhet - att inte ha sexuellt umgänge med någon, lydnad - att alltid lyda abboten eller abbedissan

För att avsäga sig sina klosterlöften, efter att de eviga löftena givits, måste man ha synnerliga skäl, och med dessa söka tillåtelse i Rom, och den egna Biskopen måste styrka beslutet.

 


Vid en av mina första retreater för många rå sedan förde jag bok, och här kan du läsa om mina första upplevelser därifrån.

Lördagen den 7 januari
En reträtt jämförs ibland med att dra ut i "öknen". Man lämnar allt och går till en enslig, tyst plats. Det var ju just i öknen som Gud uppenbarade sig för Israel. Öknen är den plats där Gud "talar till ditt hjärta" (Hosea 2,16). Det är detta Ord som bär frukt under en reträtt. När vi inte gör någonting själva, kan Guds Ord verka i oss - "man vet inte hur!" (Markus 4,27). Ordet mediterar man för sig själv, i enskild bibelläsning, eller gemensamt, då ordet "firas", i gudstjänsterna. I en predikad reträtt får man ordet "förklarat", utlagt, under de gemensamma föredragen. Men Ordet talar även till oss i tystnaden, i naturen, eller genom andlig läsning.

Öknen kan också vara en plats för prövningar. Jesus frestades i öknen. När man inte längre kan "fly" i aktiviteter eller frestelser, tvingas man konfronteras med sig själv på ett nytt sätt. Man får tid att tänka även frågor man annars inte hinner ställa. Man kan behöva tala med någon om detta. Under en reträtt finns möjlighet till samtal, med en präst eller syster.

Det säger sig själv att en reträtt inte är ett tillfälle för att "hinna med" allt sånt man inte gjort i vanliga fall. Man skall inte komma till en reträtt med portföljen fylld av skrivningar som skall rättas, eller brev som skall besvaras. Dagstidningar och radio lämnar man också hemma. Världen kommer inte att gå under för det!

En gemensam reträtt ger också möjlighet att uppleva gemenskap i bön och tystnad. Man får vara tillsammans utan att behöva "vara trevlig". Den djupaste källan till gemenskap mellan människor är alltid bortom ord.

Ytterst är varje reträtt någonting djupt personligt. Varje människa är unik, så också hennes livssituation. Men hos var och en vill Ordet komma och ta sin boning. En reträtt är en möjlighet att öppna sig för denna gåva

Och med dessa tankar verkligt levande i mitt sinne sitter jag och pustar ut (!) efter några dagars på retreat i det dominikanska nunneklostret på den skånska slätten - och det var minst sagt en omtumlande upplevelse.

Jag har under lång tid velat åka till kloster, och fullt ut delta i dess rytm. När jag under ett år bodde i Vadstena träffade jag både Bigittasystrarna och Mariadöttrarna en hel del där - men eftersom jag själv bodde där var det aldrig tal om att jag då skulle delta i deras liv i någon större utsträckning. Men nu kände jag helt plötsligt att det var dags, jag kollade upp Internet, ringde klostret - och två dagar senare var jag där, tillsammans med Anders, och en av mina bästa vänner. Omständigheterna och vägen fram till denna resa, in till sista dagen, var minst sagt slående.

Som att när jag hade ringt o frågat för mej och Anders tog jag lunch med min goda vän, som berättade att hon cyklat förbi en nunna på vägen till lunch, och att hon då blivit sugen på att åka på klosterretreat. Då ringde en systrarna från klostret till mej på min mobiltelefon för en liten fråga - och med ett ögonkast med min vän bestämde jag med Systern att vi skulle komma tre personer till klostret. Och omringad av just en sådan mystik anlände vi till klostret.

Det första vi gjorde efter att vi installerat oss var att delta i den sista vespern på kvällen. Därefter tystnad. Och detta kom att prägla stora delar av retreaten. Tyst kontemplation. Inre bön. Stillsam förtäring. Och meditation.

Den första bönen börjar kl 7 på morgonen med en timmes gemensam tyst bön, i ett nedsläckt kapell. Därefter en mariavesper och morgonmässa. Sedan är det frukost och en stunds studier innan det är dags för tyst kontemplation, mässa och meditation på liknande sätt 5 ggr till under dagen. Däremellan hann vi med några promenader samt att tillbringa några stunder framför den öppna spisen. Lugnet som infinner sig är fantastiskt, och en timmer förflyter så snabbt när man ägnar tiden åt att studera hur en bit björk förvandlas från eld, till aska.

Jag fick också chans att ha ett förtroligt samtal med en av systrarna. Det var så intressant att få diskutera, eller snarare samtala om, döden, Kristus, skärselden och egot. För just det är en av de mest intressanta sakerna som Nunnorna har funnit en väg för att bemästra - egot. Den totala avsaknaden av mänsklig, fysisk eller vardaglig bekräftelse är slående. Och även om Syster Veronica beskiver sitt liv som en livslång kärleksrelation med Kristus, så är det den egna upplevda andliga bekräftelsen som är det som får dem att gå vidare.

Precis som en förälskelse så beskriver flera av nunnorna just att den första tiden är den enklaste, berusad av kärleken. Sedan kommer prövningarna, när vardagen infinner sig. Precis som det är i vilken relation som helst.

Jag har tvingats revidera min syn på Katolska kyrkan, då fördom efter fördom har brutits ner. Dessa människor lever här, och gör det av Katolicismen som de vill ha den till, och i många avseenden ligger det långt från det som Vatikanen predikar, även om Systrarna på olika sätt också försöker mildra de hårdaste attackerna mot sin moderkyrka.

Skärselden beskrivs som den stund av brutalt öppnande av hjärtat när Gud "tvingar" varje människa att se att den är älskad. Oavsett vad. Och när insikten kommer och människans hjärta är berett att ta emot kärleken, kommer de vidare. Detta var en av de vackra omskrivningar och symboliska tolkningar som har fått mej att få en lite mer nyanserad syn på vad som annars kan liknas vid något mycket mer trångsynt än så.

Trångsyntheten finns förvisso kvar. I läsesalen fanns en vansinnig bok, fylld av felaktigheter och absurda antaganden, som handlar om hur man på kristet vis omvänder homosexuella. Det är också en fin balansgång mellan att gå att leva i kloster, och att tala om det. Systrarna ansåg att en av de största hoten är att försöka "förverkliga sig själv" - samtidigt som detta är det enda de gör, på sitt sätt. Så man blir inte odelat uppslukad av det som händer, i synnerhet inte som Systrarna också, vilket jag verkligen uppskattar och är fantastiskt, uppmuntrar alla till att använda sitt förnuft i sitt sökande.

De hade också en liberal och respektfylld syn på andras tro, där de bl.a. ser hur Judarna har en fantastisk energi, då de "umgåtts med Guds ord i 4000 år"

Den största behållningen är, såhär nyss hemkommen, ändå tystnaden. Stillheten. Meditationen. Kontemplationen. Och den djupa respekt jag vunnit för deras sätt att leva. Jag skulle idag Aldrig klara av att göra det de gör. Det är både imponerande och slående. Det tackar jag ödmjukast för.

Den andra behållningen är att jag fått nya vägar att använda heliga skrifter - vilka de än är, genom att långsamt studera mening för mening och tolka symboliken utifrån mitt eget hjärta. Jag har gjort det förr, men inte så mycket med Biblen, som jag kommer göra i fortsättningen. Där finns en enormt stor och viktig skatt av psykologiska och andliga redskap - om man bara finner dem bakom gåtor och metaforer...

Den som vill åka på retreat, möta stillheten eller bara få lov att andas lite rekommenderar jag av hela mitt hjärta att söka upp ett center, ett kloster eller en plats man känner för, låter sig uppslukas av och vet att man kan nå Gud på - och ge Dej av. Idag. Gör det bara. Kasta Dej ut. Du har inget att förlora! ...förutom en och annan fördom...

I Ljus och Kärlek //Rickard

Dominikansk Spiritualitet
som de själva beskriver den...

Det finns många olika kontemplativa ordnar i Kyrkan; karmeliter, benediktiner, cartusianer, clarissor och dominikaner är bara några. Det grundläggande och gemensamma för dem alla är att tonvikten ligger på det inre livet; bön och liturgi, studium av Guds Ord, arbete i tystnad och ensamhet. Denna livsform kräver därför en mer eller mindre stor avskildhet från omvärlden, en avskildhet som inte innebär flykt från verkligheten, utan snarare ett djupare inträngande i verklighetens innersta kärna; mötet med Gud. Klausuren, dvs. den rent materiella avskildheten, som bl. a uttrycks i klostrens arkitektur, står som symbol för människans inre rum, hjärtat, där hon är ensam med Gud. Denna klausur är en absolut nödvändighet för den frihet som behövs för att få ägna sig åt "den bästa delen" (Luk. 10:42)

Detta betyder inte att kontemplativa lever en ”skyddad tillvaro”, förskonade från världens bekymmer. Gränsen mellan ”världen” och himmelriket är inte en yttre gräns. Den går mitt genom varje människas hjärta. När den kontemplativa systern går in i sitt hjärta upptäcker hon att ”världen” finns där; världsliga värderingar, självupptagenhet, våld eller rädsla...! Där har hon en daglig kamp att utkämpa, en seger att vinna! Det är snarare så att den avsaknad på distraktioner och nöjen som råder i ett klosterliv gör att man inte kan fly sin inre verklighet, där världen och himmelriket möts. Ingen människa kan i längden fly detta arbete med att konfronteras med sig själv, sin utsatthet och ensamhet, livets yttersta mening och Guds tilltal. De kontemplativa gör detta till en heltidssysselsättning!

De historiska omständigheterna då Dominikanorden grundades, kom att prägla dess spiritualitet med en mycket positiv inställning till skapelsen. Den albigensiska irrläran, vilken var upphovet till ordens grundande, förnekade värdet av den materiella världen. Detta motsades av den helige Dominikus, som i sina predikningar framhöll att Ordet blivit Kött. Här kan vi känna igen ett utmärkande karaktärsdrag för dominikansk kontemplation. Till skillnad från en spiritualitet som är så helt inriktad på Guds transcendens att den mer eller mindre vänder sig från skapelsen (Johannes av Korsets ”Nada, nada, nada”) bekräftar dominikansk spiritualitet på ett tydligare sätt skapelsens värde som ett återsken av Gud. Thomas av Aquino talar om hur nåden fulländar naturen; därför bör också människan använda alla sina resurser - konstnärliga, intellektuella - för att närma sig Gud och förhärliga honom. Även om människans intellekt är otillräckligt för att fatta eller förklara Gud, måste det ses som en gåva att förvalta. Intellektet blir till kärlek, när det söker utröna trons hemligheter. Studier har därför en avgörande plats inom dominikanskt kontemplativt liv. De ses inte som ett hinder för bönen, utan som en näring, ja de är faktiskt en bön i sig; till sanningen! Liturgin och den tysta bönen å sin sida befruktar studierna så att de inte stannar på en rent spekulativ nivå.

Dominikanska kontemplativa strävar efter att få andra att älska Guds skönhet, inte bara genom vacker liturgi utan även genom arkitektonisk skönhet, konst och hantverk. Konstnären Fra Angelico som är berömd för sina fresker i Florens, är ett strålande exempel på hur kontemplationens inre frukter kan förmedlas till omvärlden, genom konstens skönhet. I våra dagar har den franske dominikanen och kompositören André Gouzes bidragit till en stor liturgisk förnyelse, som även nått långt utanför Frankrike. I Rögle kloster översätts denna liturgi till svenska.

I våra dagar, när jakten efter ”självförverkligande” blivit så utpräglad, måste givetvis det sagda nyanseras. Den glädje Dominikus utstrålade var också frukten av sträng bot och självförnekelse. Att få utveckla sina nådegåvor betyder samtidigt att de måste gå genom ett ”dop”. ”Om inte vetekornet faller i jorden och dör...